Nu är jag färdig med historian. Det är mycket att ta in & att läsa om Hitler & hans galenskap är inte riktigt min stil. Dock tycker jag att Sveriges historia är mer mitt intresse. Efter att ha browsat igenom allt så satte jag mig här och började skriva.

Jag är så trött på föräldrar som hela tiden skall tjata på en. Jag förstår inte varför de inte kan sköta sig själva nu för tiden. Jag har märkt att föräldrar tror (det är det rätta ordet) att om de tjatar tillräckligt så kommer deras barn att lyssna. Mina vänner, vi alla veta mycket väl att när föräldrar tjatar är de bara en pain-in-the-butt. Föräldrar kommer inget vart med att tjata. De enda de lyckas åstadkomma är grått hår och elände.

Så jag har insett att så fort föräldrarna slutar att trakasera sina barn för allt de gör och istället fokuserar att samtala och kompromissa kommer det finnas fler lyckliga barn i samhället. Jag har förstått att flera i min ålder och yngre inte orkar med sina föräldrar. Jag själv upplever att allt det jag gör hemma är fel. Andas, äter, ja you name it.

Jag ska ta ett exempel:

Igår skulle jag sätta mig ned och äta middag med mamma och pappa. Jag pratade med min mamma när jag drog ut stolen. Stolen råkade stötta emot den andra stolen, då sa min pappa att jag var blind bara för att jag inte kunde förutspå det. Men va fan tittade jag ned på golvet? Nej, det gjorde jag inte utan jag pratade med mamma och hade då ögonen på mamma.

Sen frågar mina föräldrar varför jag hela tiden är borta eller inne på mitt rum. Ja, jag sitter hela tiden på mitt rum för att om jag går ut kommer jag hela tiden bli utskälld för något.

Ett annat exempel:
Jag ska ut i köket och hälla upp vatten. Pappa sitter då i vardagsrummet och lyssnar på sin femte rapport-programmet som sänds för dagen. Så fort jag häller vattnet så grymtar han till och säger att jag skall hälla "tysatare" Hur fan kan man hälla tystare?

Ett annant exempel:
Jag är i köket och skall göra mig fruktsallad. Pappa sitter igen vid TV och lyssnar på något oväsentligt. När man är i köket så öppnar man lådor och man använder sig av köksutrustning, ja då låter det lite. Det kan vi hålla med om. Men så fort jag börjar att göra iordning min fruktsallad så säger pappa åt mig att jag ska dämpa ned eller försvinna helt för att han sitter och lyssnar på TV.

Så här har jag förstått det:

1. Vad som sker på TV är mer väsentligt än vad som händer med mig.
2. TV är den enda sociala ljudet som får höras.

Inte undra på att jag stannar i mitt rum eller är ute. Jag får helt enkelt inte existera utanför. Jag väntar bara på ordet: Louise sluta andas, du för väsen. Om det händer då kan jag lova er att jag kommer skriva.

Jag har den roliga egenskapen att jag äter glass med gaffel. Jag bara tycker att jag får bättre grep med glassen. När pappa får se det säger han att jag är ouppfostrad. Ja, men vem är det som skall uppfostra mig... tydligen har ni helt misslyckats!

Men, om jag skall vara ärlig så har jag uppfostrat mig själv. Det är det enda sättet att lära sig något och sätta gränser. Jag är inte ute sent om jag inte är med någon kompis. Och då är vi för det mesta hemma hos kompisen. Så enkelt är det. Jag är aldrig ute på stan sent om kvällarna om jag inte jobbar. Nu är det så att jag inte jobbar men när jag jobbade i sommras så slutades jag ett på natten. Jag dricker inte stora mängder alkohol så att jag inte kommer ihåg vad jag gjorde.

Jag kan sätta gränser på mig själv och vissa kan inte det. Men jag tycker fortfarande att föräldrarna har inget med detta att göra. De kan säga hur mycket de vill med "Du-får inte"-tjaffset med det kan jag säga fungerar inte. Barnen blir då bara mer intresserade av det de inte får göra. Så låt barnen andas och utvecklas som individer. Låt barnen få bestämma själva vad dem vill syssla med i sina små fördömda liv. För det är deras liv och inte ert (föräldrarnas) som kommer leva det livet. Självklart kommer ni kanske drabbas men då händer det.

Så här ligger det till: Jag är nöjd med mig själv och mina val som jag har gjort i livet. Vissa av valen har självklart starkt påverkats av mina föräldrar, ex gymnasieval. Även om jag läser naturvetenskapsprogrammet, så ångrar jag inte det. Jag tänkte faktiskt läsa samhällsprogrammet med eknomisk inriktning men det som hände var att pappa, ja pappa igen, förbjöd det helt enkelt.

Hur som helst, nu när jag slutar gymnasiet bestämmer jag själv vad jag skall göra och jag vet inte riktigt vad det kommer att bli. Jag tror inte att jag kommer söka till högskolan än. Jag känner att jag vill göra något roligt innan jag sätter mig ned och pluggar konstant igen. Vad som kommer att ske i framtiden får vi helt enkelt se.

Nu måste jag gå, har en del att göra,

Kram
L.